Dextrometorfan (DXM) och tramadol
Dextrometorfan (DXM) är ett läkemedel som främst används som hostdämpande medel i receptfria läkemedel mot hosta och förkylning. Det är en del av morfinanklassen av mediciner men har en mängd olika effekter beroende på dos och användningssammanhang.
DXM och dess primära aktiva metabolit, dextrorfan, fungerar som antagonister till NMDA-receptorn (N-metyl-D-aspartat). NMDA-receptorn är en subtyp av glutamatreceptor som är involverad i synaptisk plasticitet, inlärning och minne. Genom att blockera denna receptor kan DXM ge dissociativa effekter, som ibland jämförs med effekterna av andra dissociativa anestetika som ketamin eller PCP.
DXM har också serotoninåterupptagshämmande egenskaper. Detta innebär att det ökar nivån av serotonin, en viktig signalsubstans för humörreglering, genom att förhindra att det återabsorberas i nervcellerna. Denna egenskap är anledningen till att DXM potentiellt kan orsaka serotoninsyndrom.
DXM fungerar dessutom som en agonist på sigma-1-receptorer, som är involverade i moduleringen av frisättningen av neurotransmittorer och är inblandade i regleringen av humör, kognition och nervskydd. Sigma-1-receptorernas roll i DXM:s övergripande effekter studeras fortfarande, men de kan bidra till dess dissociativa och euforiska egenskaper.
Vid högre doser kan DXM också interagera med andra receptorer i hjärnan, inklusive nikotinacetylkolinreceptorer och opioidreceptorer, även om dess affinitet för dessa är mycket lägre. Dessa interaktioner kan bidra till några av läkemedlets mer komplexa effekter.
Tramadol är en syntetisk opioid som främst används för behandling av måttlig till måttligt svår smärta. Det har en unik verkningsmekanism som skiljer det från många andra opioider, eftersom det inte bara påverkar opioidreceptorer utan också påverkar neurotransmittorsystemen i hjärnan.
Tramadol fungerar som en partiell agonist på µ-opioidreceptorn (mu-opioidreceptorn). Dessa receptorer är en del av det endogena opioidsystemet, som modulerar smärtupplevelse, humör och belöning. Genom att aktivera dessa receptorer bidrar tramadol till att minska smärtupplevelsen.
Förutom sin opioida aktivitet hämmar tramadol återupptaget av serotonin och noradrenalin. Dessa signalsubstanser är involverade i humörreglering och modulering av smärta. Genom att öka deras nivåer i den synaptiska klyftan kan tramadol förbättra de nedåtgående hämmande vägarna i ryggmärgen, vilket minskar smärtsignalerna innan de når hjärnan. Denna dubbla verkan gör att tramadol i vissa avseenden liknar vissa antidepressiva medel, särskilt de i SNRI-klassen (serotonin-noradrenalinåterupptagshämmare).
Tramadol metaboliseras i levern av enzymet CYP2D6 till en aktiv metabolit kallad O-desmetyltramadol (M1), som har en mycket starkare affinitet för µ-opioidreceptorn än modersubstansen. Denna metabolit är primärt ansvarig för tramadols opioida effekter. Effektiviteten i denna omvandling kan dock variera mellan individer på grund av genetiska skillnader i CYP2D6-enzymet, vilket leder till variationer i läkemedlets effektivitet och risk för biverkningar.
Kombinationen av DXM och tramadol kan leda till betydande och potentiellt farliga effekter på grund av interaktionen mellan deras farmakologiska mekanismer.
- Ökad risk för serotoninsyndrom. Både DXM och tramadol hämmar återupptaget av serotonin, vilket leder till ökade nivåer av denna neurotransmittor i hjärnan. När de tas tillsammans kan detta avsevärt öka risken för serotoninsyndrom, ett potentiellt livshotande tillstånd. Symtomen inkluderar förvirring, agitation, snabb hjärtfrekvens, högt blodtryck, feber, muskelstyvhet, tremor och i svåra fall kramper, koma eller död.
- Förbättrad CNS-depression. Båda läkemedlen kan deprimera det centrala nervsystemet (CNS). När de används tillsammans ökar risken för allvarlig CNS-depression, vilket leder till djup dåsighet, andningsdepression och potentiellt dödlig överdos. Detta är särskilt oroande om något av läkemedlen används i högre doser än förskrivet eller i kombination med andra CNS-depressiva medel som alkohol eller bensodiazepiner.
- Sänkt kramptröskel. Tramadol på egen hand är känt för att sänka kramptröskeln, vilket gör kramper mer troliga, särskilt hos dem med en historia av kramper. DXM kan förvärra denna effekt, vilket ytterligare ökar risken för kramper, särskilt vid högre doser.
- Gastrointestinala problem. Både DXM och tramadol kan orsaka gastrointestinala biverkningar såsom illamående, kräkningar och förstoppning. Den kombinerade användningen kan förvärra dessa effekter, vilket kan leda till allvarligt obehag eller komplikationer, särskilt hos utsatta individer.
- Psykiatriska effekter. Kombinationen kan också leda till ökad risk för psykiatriska störningar som ångest, hallucinationer och i allvarliga fall psykos, särskilt på grund av DXM:s dissociativa egenskaper vid höga doser och tramadols inverkan på humörregleringen.
Sammantaget rekommenderar vi att man undviker denna kombination under alla förhållanden.
Last edited by a moderator: